Rängs Prästgård uppfördes 1872 och har sedan dess varit bostad åt pastorn eller på senare tid kyrkoherden i församlingen. Prästgården användes inte bara som bostad utan inrymde även pastorsexpeditionen samt församlingens kyrkböcker.Runt Prästgården är en vacker park och framför huvudbyggnaden tronar en ståtlig blodbok som sägs vara ett av Vellinge Kommuns äldsta träd.Kyrkan har ägt Prästgården de senaste 140 åren. Numera är Rängs Prästgård privat och ägs av familjen Sjöberg.
Allt eftersom församlingsborna fick det bättre och befolkningen ökade tillkom flera tillbyggnader och ändringar. Tornet uppfördes på 1400-talet i tegel. I vapenhuset i tornet finns flera minnestavlor, bl.a. ett praktfullt skulpterat epitafium över Petrus Wankif, prost i Räng i början av 1700-talet.Här finns även den Lovénska släktens minnestavla, där man läser att släkten Lovén var kyrkoherdar i Räng i inte mindre än 150 år. Kyrkan restes i romansk stil, men liksom andra kyrkor har den byggts till och ändrats flera gånger.I mitten av 1800-talet började kyrkan att förfalla. Det regnade in och väggarna blev gröna av fukt. Helgo Zettervall, den store kyrkobyggaren fick församlingens uppdrag att restaurera kyrkan. Det gjorde man åren 1880-1881 på så sätt att långhuset gjordes längre och alla strävpelare togs bort. Hela det medeltida valvsystemet raserades. Det gamla altaret, dopfunten och predikstolen kasserades samtidigt.Vid Rängs prästgård restes söndagen den 18 juni 1950 en minnessten över författaren till den klassiska skildringen ”Folklivet i Skytts härad vid början av 1800-talet” Nils Lovén, pseudonym Nicolovius. Han föddes i gamla prästgården i Räng 1796 och avled i Äspö prästgård 1858.Initiativtagare var landsfiskal Gunnar Ringblom i Vellinge och högtidstalet hölls av Svenska Akademiens sekreterare skalden och författaren Anders Österling. Stenen är tre meter hög, huggen ur ett granitblock från Loshult, varifrån släkten Lovén härstammar. En medaljong av skulptören Åke Hammarberg pryder minnesstenen.Informationen på denna sida är hämtad från Västra Söderslätt guide till kulturarv & besöksmål samt Vellinge Kommuns hemsida.
Nils Lovén, 1796–1858Nils LovénNils Lovén var son till kyrkoherden Per Magnus Lovén och tillhörde en släkt som i generationer varit präster i Räng i trakten av Skanör.Vid Rängs prästgård restes söndagen den 18 juni 1950 en minnessten över författaren till den klassiska skildringen ”Folklivet i Skytts härad vid början av 1800-talet” Nils Lovén, pseudonym Nicolovius. Han föddes i gamla prästgården i Räng 1796 och avled i Äspö prästgård 1858.Minnesstenen har inskriptionen ”Till minne av Nils Lovén Nicolovius född i Rengs Prästgård 1796 Mästerlig skildrare av folklivet i Skytts Härad”.Under 2012 flyttades minnesstenen och står numera på prästgårdens baksida bredvid S:ta Annasalen.Lovéns morbror var estetikprofessorn Anders Lidbeck, också känd som botanist. Till honom tydde sig Lovén när han 1811 inledde sina studier vid universitetet i Lund. 1817 promoverades han till magister och blev samma år amanuens vid universitetsbiblioteket. Studierna för Lidbeck och en grundlig inskolning i Schillers tankevärld väckte Lovéns stora intresse för litteratur och översättning. Hans möjligheter att försörja sig vid universitetet var mycket små och han gick därför i sina fäders spår och blev präst.Under åren 1823–30 var han regementspastor vid Vendes regemente i Kristianstad, där hans intellektuella, organisatoriska och sociala begåvning kom till stor nytta. Han organiserade växelundervisning för soldatbarnen och umgicks i en krets av litterärt och liberalt intresserade personer, bland dem Fredrika Bremers gode vän Per Johan Böklin.Under åren 1826–30 publicerade han huvudsakligen lyriska tolkningar och egna dikter i P.A. Wallmarks tidskrift Journalen i Stockholm. Hans litterära favorit var vid denna tid Thomas Moore. Den irländske poeten hade flera svenska beundrare som gärna ville översätta honom och Lovén bekymrade sig över konkurrensen i brev till Wallmark. 1827 kunde han emellertid publicera sina första översättningar av Moore, dels ur Irish Melodies, dels ur Lalla Rokh ur vilken den första romansen,Khorassans beslöjade profet, trycktes i Ystad. Han sände också Mooretolkningar till C.F. Dahlgrens tidskrift Kometen. Ur samlingsvolymen The British Poets of the Nineteenth Century, 1828, gjorde han också översättingar av Crabbe och Wordsworth. Allt gjordes efter tyska förlagor.Vid slutet av 1820-talet medverkade Lovén till att förstärka den praktiska basen för den litterära verksamheten i Kristianstad genom att grunda boktryckeriet C. Schmidt & Co 1830. Lovén inhandlade själv tryckpress i Stockholm och köpte samtidigt typer (frakturstil) till Skånska Posten där han fick större möjligheter än han tidigare haft att utöva sin publicistiska verksamhet.1831 utkom Dikter af Thomas Moore, 1833 Vitterhets-försök som bland annat innehöll den första ansatsen till vad som några år senare skulle bli en av hans stora översättarinsatser, Camões Os Lusíadas.1831 avancerade Lovén också till kyrkoherde i Östra och Västra Vemmenhög, där han blev verksam i 19 år och förutom översättandet framgångsrikt kämpade med de praktiska, organisatoriska och själavårdande krav som prostämbetet ställde på honom. 1839 trycktes hos Hierta i Stockholm de sex första av Lusiadernas tio sånger. Det portugisiska nationaleposet om Vasco da Gamas äventyrliga seglats till Indien omfattar 1100 åttaradiga strofer på elvastavig stans. Att överhuvudtaget ge sig på företaget att översätta verket måste betraktas som en bedrift.Hur Lovén lärt sig portugisiska vet man med säkerhet inte. Men enligt en sägen skulle han gjort det av en sjöman. Hans översättning fick i princip ett positivt mottagande. Arbetet slutfördes och trycktes i Lund 1852. Samma år belönades den med Svenska Akademiens stora pris. Ett par år dessförinnan hade Lovén lämnat Vemmenhög för Äspö och därmed kommit närmare Lund, universitetet och biblioteket.Översättningen utsattes också för kritik vilken framför allt gällde versbehandlingen. Den hade som en kritiker uttryckte det ”mycket Skåne i språket och framförallt stavelsevikten”. Inte minst de trestaviga versfötterna ställde till problem.Det senare blev än tydligare i Lovéns sista och största insats, översättningen av Dantes La divina comedia som är den första fullständiga till svenska. För att underlätta detta arbete bosatte han sig med sin familj i Lund.Carl Wilhelm Böttiger hade visserligen 1845–51 översatt några sånger som publicerats i form av disputationer, men stannat vid detta. Lovéns tolkning utkom i tre delar 1856–57. Varje del är försedd med kommentarer ur Dantelitteraturen och översättningar till andra språk. Det är inte svårt att se att inspiratören och förebilden varit den gode vännen Carl August Hagberg.Lovén har genomgående återgett Dantes rimflätade terziner, elva-eller tiostaviga. Rimtvånget och metern har emellertid här liksom i Lusiaderne emellanåt lett till en och annan onaturlig ordföljd och rytmisk otymplighet, stundom orsakad av den sydskånska accenten. De rimmade danteska terzinerna är naturligtvis mycket svåra att överflytta till svenska. Den idag etablerade översättningen av Ingvar Björkeson(1983 och flera senare utgåvor) är, förmodligen därför, orimmad.Lovéns omfattande översättningsarbeten har i stor utsträckning fallit i glömska. Desto mer ihågkommen är han för sin epokgörande skildring Folklifvet i Skytts härad i Skåne, som efter tillkomsten 1847 utkommit i en rad upplagor och utgör en ovärderlig källa till kunskap om bondelivet i Skåne före enskiftets genomförande.I sitt privatliv var Lovén en hårt prövad man. Han gifte sig första gången i Stockholm med sin kusin Hedvig Emilia Lovén som dog redan 1838. Inget av deras gemensamma barn nådde vuxen ålder. 1840 ingick han nytt äktenskap med Julie Skytte, prästdotter från Ingelstad, och fick med henne flera barn. Efter att under svåra yttre omständigheter ha färdigställt Den gudomliga komedin återvände Lovén till Äspö och slutade sitt liv kort därefter.Karin Monié
Carl Jacob Collin, född den 16 september 1821 i Malmö, död den 25 november 1896 i Räng[1], var kyrkoherde och trädvurmare.Efternamnet härstammar från farfadern, kyrkoherden i Önnestad, Jeppa Collin (född 1740, död 1820) som bildade släktnamnet efter sin födelsegård Jordberg[2].Fadern Martin Elmgren Collin (född 1788, död 1863) var prost och kyrkoherde i Glimåkra samt Örkened[3]. Just Glimåkra ska ha varit roten till sonens trädintresse[4].Studiebanan för Carl Jacob lyder som följer: började studera i Lund 1839, prästvigdes 1845 o doktorerade ("fil. dokt.") 1853. Därefter följde tjänstgöring som vice pastor vid Lunds domkyrka 1855-1871 samt kyrkoherde i Räng (och Stora Hammar[5]) 1869. Avslutningsvis var han inspektor för Lägre allmänna läroverket i Trelleborg 1873-1885. I skrift har han lämnat efter sig "en predikan på palmsöndagen"[6].Träden som planterades i nuvarande Ljunghusen 1873-1896 kallas Ljungskogen och bidrog till att minska sandflykten från ljungheden[4]. Det fanns fortfarande år 2022 sådan hed kvar väster om det planterade området.Collin har fått både en väg uppkallad efter sig (Collins väg) samt en minnessten (Collins sten/Collin-stenen, ej att förväxla med den "Collins sten" som rests, i Kongelunden på Amager, efter Jonas Collin som planterade denna lund 1819).Källa: Wikipedia